aberlinparkodyssey

So, I think I've finally recovered from the last weekend + may 1st.

Party went quite well. I would like to thank all the over 60 people who showed up for their support. Here's a pic of them:





No not really. This is just some random demo for everyone that just couldn't wait until the 1st. It was passing by on Sonnenallee as we were party prepping the wohnung. I do love the view from the balcony.





Last summer it was blocked by construction stuff (scaffolding, thank you google) so we didin't spend much time in Balkonia. I could cry just thinking about all the nicenes we missed. But it was the first Sonnenallee summer so we didin't know and it didin't hurt us, that much. Here's what our place looked like before everyone came.





There is no after picture. Suffice to say, we probably made well over 10 euro from the pfand. Migth not sound a lot, but thist was almost only glas bottles. I have newly gained armstrength now. Well, maby not, it's probably already worn off. Once a guy that was inte body building told me one of the worst things you can do if you're trying to build muscle is drink alcohol. So after Mayday I'm probalby a blob of jelly. (Sure felt like that all week) 

Here's some pics from the lovely day.





Me enjoying a trink sum mitnemen. And no, I did not shove the straw into my nostril.





Julia on the stairs to Görlitzer Bahnhof trying to reach lovely Gayle (of Scotland) on the phone(sies). Someone had a theory that the police block the phonenets so activists, hooligans and regular drunks can't organise themselves.

Once we finaly found her we and ran into a danich work buddy of mine + friend and went to Görlizer park.





A good move in my opinion. I have some more pics of our friends from the park, but since nobody turned out brilliantly (exept Julia (not that she would agree)) in any pic i'll just show the crowd.





And after most people we were hoping to meet up with found us we left for Tempelhof.

Some of us decided to go eat first and we split up. Us in the hungry group took the way across Lausitzer platz. Was a bit crowded there and a lot of police. People were shoting fireworks of a roof and we thougt we saw a small fire on a balcony. Turns out we had pushed our way straight throu the crowd waiting for the major demo to start. Next year if they change the demo rute againg, I think I'll try to memorize where it's gonna go. Migth help for taking smarter shortcuts.


.


But we found our way to the old airfield anyhow.

You know how the weather forecast has been trying to convince us that tomorrow, tomorrow I tell ya, it’s gonna be 15 degrees and a bit off sunshine? Well, me and Julia finally fell for it and decided to get our heinies out to two of the markets that she and her boss goes to, too by stuff for good old Jumbo Secondhand.

 

Julia's fine fellow of a bike however, knew better and decided to break down conveniently close to Hermanstr U-bahn station. There was no more to it, then lock up the bikes and pay up to the BVG, which turned out to be a good thing considering, the cold, the rain and the fact that we bought more then we could’ve gotten home on the bikes.

What had happened was... Me and Julia was nicely walking down the market stands. Julia poking about in slutty nineties stuff me pulling on old jeans shirts, as we got to a bunch of moving-boxes filled with old crap. Then orange plastic happened.



I would’ve taken a picture of the boxes, since there was more orange to be found, but it was bad enough, out of a bargaining perspective, that we we’re chatting away in a foreign language, so pulling out the camera phone was just not gonna happen.

Quite quickly the people around us started noticing our growing collection och matching plastic and started helpfully pointing out more stuff for us. A lady was quite insisting we also take a bread bin from DDR, that would have fit perfect with the rest of the stuff. The fact that there is no room for it in our kitchen didn’t seem to quite be a good excuse enough to not by it, but she let it go after Julia agreed it was echt echt schön. Another rather sweet old lady came up to us when we were going to pay and told us about how cool her kitchen had been in the sixties. Apparently there had been orange cutlery, curtains and a door, all topped off with classical sixties wallpaper.

We also bought a new kitchen clock.

 

Learn from my fail: Om din kompis klättrar över ett staket och börjar skrika av smärta klättra inte själv över samma staket för att se vad som är fel med honom. Det vill säga om du inte har lust att spendera helgen på sjukhuset i väntan på att infektionsrisken efter handkirurgin ska lägga sig. Men vi fick i alla fall samma rum och pratade om hur gott det vore med amerikansk skräpmat för att fördriva tiden. Olyckan hände natten till lördag förra veckan och vi släpptes ut i måndags förmiddag. Vi bestämde oss för att fira med det ända rätta:



Jag var ju tvungen att fira med Julia också så det blev en plåt till och filmkväll i torsdags.



Vi köpte dock för mycket ost så i fredags köpte vi oss nachos för att använda upp osten.



Normalt så får man inte så mycket chips i varje påse, men El Tequito levererar så det räckte med bara en av de påsarna vi köpte. Nu har vi förmycket chips och är fångade i en livsfarlig cykel av mums.



Med händerna går det fint och vi kommer båda få tillbaks all rörlighet så ingen behöver oroa sig.

 

Så har det vart museumgratistorsdag igen. Att de gamla medelhavskulturerna var snuskigare än historieboksskrivare präglade av en kristen kultur vill låta oss tro visste man ju men...

 

Det är en penis. Med hundbakben. Som har en penis. Och det sticker ut en penis ur rumpan på den. Och den har vingar. Att hålla masken när man gick runt där bland andra seriösa museumbesökare var inte det lättaste. Jag kände mig tolv i mina försök att kväva fnissandet. Sedan såg vi ett gammalt tyskt par också peka och små skratta. Det gjorde det hela lite bättre.

Julius Kejsaren har återintagit till Berlin. Så vi tog oss en go en tillsammans på Havanna Bar.



Blev inga nachos mit käse denna gång. Igentligen borde jag alltid beställa det när jag går dit. "Same as usual?" "Ah, yes please Dear." Och sedan får man mumsigheten serverad. Det hade vart ett underbart sätt att misslyckas med att imponera människor med sin stammis status på.

I fredags var tog jag, Vallen och Ludovig några öl på en pub i närheten av vår gamla språkskola. Jag kände mig som en del av ett dåligt pappa skämt: Det var en Fransk en Amerikan och en Svensk som satt på en bar i Berlin. En Tysk går fram till dem och säger åt dem att vara lite tystare. Hitta på valfritt slut på berättelsen utifrån givna länders stereotypa invånare. Det var nog mest jag som betedde mig typiskt. Konflikträdd svensk säger man ju förlåt och lovar att bättra sig. De andra blev upprörada och undrade varför det var ett problem. Tysken var tyken och hittade på något om att man annars måste stänga igen uteserveringen och alla måste flytta in till baren. Tydligen var detta bullshit enligt barägaren som Ludovig frågade på franska. Tänk vad trevligt det vore om man kunde ha lite ryggrad i sådana där situationer.

Här är de glada människorna. Alla bilder blev fördärvligt mörka.



När jag ändå börjat traska längs det här spåret: Vallen drar ett olämpligt skämt (Vilket det var kommer jag inte ihåg. Han gillar olämpliga skämt. Så det blir en del.) Jag och Ludovig blänger surt på honom. "Wow two countries wants to kill me now." He makes a frownie face. Me: "Well don't worry too much about it. What are we gonna do? We're Sweden and France."

A&Ps kaffe är starkare än Lidel kaffe. När man byter sort från det svaga till det starka är det smart att också ändra kaffe / vatten proportionerna. Än i skrivande stund åtskilliga timmar efter frukost skakar händerna.

Igår utnyttjade jag och min amerikanske vän Vallen museumgratistorsdag. Vi gick till Hamburger Bahnhof och tittade på konceptkonst man inte hade en chans att förstå eftersom de inte hade några förklaringar tillgängliga. Stället kryllade av svenska konststudenter. De förstod sig på och sneglade fördömmande på oss när vi pratade på bred amerikanska. Jag hade god lust att säga något total idiotiskt för att få dem att kommentera oss. Då skulle jag kunnat leverera den underbara repliken ”Ursäkta men man får passa sig lite vad man säger på svenska här. Det finns ganska många av oss i Berlin.” En gång när jag var på bio och letade efter min rad i mörkret slängde en tjej ur sig på hög och tydlig stockholmska ”Jävlar vad länge hon stått där.” Efter att i lagom långsam takt vänt mig mot dem sa jag ovannämnda och det var guld. De skrattade lite obekvämt och hon slängde defensivt ur sig att jag såg svenskt ut.

 

 

Här är en fin bild på en person som tar en bild på en videoinstallation. Det var knäpptyst i visningsallen men det bekymrade inte denna människa som hade högt slutarljud och blixt. Plus rött ljus som lyste upp rummet innan de upprepade bilderna togs.

Värden vill mig väl. För stunden i alla fall. Spår gör man i kaffesumpen men mina falska idoler talar till mig genom teet. Men var vaksam! Onda ögat lurar i krokarna.

I bland när man tar en annan rutt än den inbitna ger gatstenarna en hjärnskakning. Ibland uppenbarar sig ett vackert torg man missat att turista. Då ska man ta sig en kaffe.

 

Jag svor en ed till den visa Sophia om att börja blogga så nu återupplivar jag detta gamla försök.

 

 

---

 

 

Solen skiner över Berlin och gatorna lockar. Om någon sagt mig för ett halvår sedan att en cykeltur i storstad skulle vara en av mina stora nöjen i livet hade jag varit mycket tveksam. Skräcken för bilar sitter väl inbäddad sedan barnsben och blev inte mindre av helvetet som kallas skaffa körkort. När man växer upp ute i skogen men en allt för lång och allt för backig väg till närmaste bekanta finns inte heller någon morot för bygga skills i cykling.

 

Att jag överhuvud taget skaffat mig en cykel var lite av en flux. Efter att ha yttrat några själv fördömmande fraser om att man borde ha en inför en klasskamrat från min tyska kurs blev jag pang tjoff erbjuden att köpa hennes billigt när hon skulle flytta tillbaks till Australien. Avskedsdagen närmade sig och vi skulle träffas Victoriapark så jag kunde provcykla. Det gick hyfsat fint och jag insåg att med lite övning på tomma parkeringsplattser och i kända kvarter tidigt på morgonen när allt är lika dött som i Flen så skulle det nog kunna klara av det tillslut. Då slänger hon ur sig att hon inte kommer ha någon användning för döttsfällan sin sista vecka i Berlin. Plötslig befinner jag mig i en park med en cykel som jag måste transportera till andra sidan av Kreuzberg. Nog hade jag kunnat ta med den på U-bahn, men ibland ger världen en en utmaning och man vet att halvdant inte duger. Så efter en kvarts ångestfyllt tvekande slängde jag mig ut i trafiken. Adrenalinet på högvarv anlände jag snart i mina hemtrakter frälst till det heliga cykelhjulet.

---

---